Promenad för ett par veckor sen i mina gamla löparskor, vid Årstaviken. Idag är jag hemma och vilar för halsont och öronbekymmer. Det är deppigt, det känns som att jag aldrig blir riktigt frisk. Infektion på infektion som sänker. Jag har varit sjuk (och hemma från jobbet) säkert en gång i månaden i åtminstone ett halvår. Säkert längre. Jag har känt av infektion varannan vecka lika länge. Och jag vet att jag är dålig på att vila, det är ett av mina problem. Även om jag är hemma sjuk från jobbet så gör jag något, städar eller något annat. Och jag är snabb på träningen igen, för snabb. Jag kollade mitt träningsrecord igår, jag har legat på 3-6 pass i veckan senaste tre månaderna. Snittet är 4-5 pass och då räknas inte promenader till jobbet men promenader över 6-7 km i sträck. Jag har gjort uppehåll i träningen längst fem dagar i sträck (och då är sjukdomsdagarna inräknade). Jag tror att det är dags att se över det där. Jag tänker inte sluta träna, men jag ska försöka bli bättre på att vila och verkligen vila. Jag ska också försöka bli bättre på att ta hand om mig själv; låta mig sova, äta, tanka energi och älska. Det är återhämtningen mellan passen som gör skillnaden.
Den här hösten ska bli stark. Jag väljer sanningarna jag ska tro på. I natt var livslusten på minus 48. Jag har öst för mycket från mig själv utan att fylla på, då slutar jag där. I diket. Jag vet ju det, men ändå är det så svårt att begränsa. Nu försöker jag laga mig igen. Lim, silvertejp och sytråd.