Jag känner mig faktiskt väldigt stolt. Det blev 11,4 kilometer som var tunga men härliga att ha klarat av. Redan första kilometern ville jag lägga mig på marken och vila, men jag tuggade på. Det var verkligen en tur med ont överallt, håll och sviktande mod ungefär varannan meter. Mp3-spelaren lade av efter 2 kilometer, jag gillar inte att springa utan. Men, jag hade bestämt mig för att springa Norr Mälarstrand från Tegelbacken, över Västerbron och sen runda Reimersholme och ta mig hemåt.
Den springande punkten (ha ha) var Reimersholme - om jag var trött skulle jag ta ett varv, men helst ville jag ta tre varv. Vid andra varvet började jag fundera på om inte fyra varv skulle vara genomförbart. Detta efter att en mycket fantastisk tant med hund kommit med uppmuntrande tillrop i början av andra varvet. "Oj, har du redan hunnit runt!? Bra!" ropade hon glatt. Det stärkte. Mycket. Vid slutet på tre varv sade jag till mig själv att jag fick välja om jag ville ta tre varv och därmed dra mig hemåt eller om jag skulle ta fyra. Om jag tog fyra var villkoret jag gav till mig själv att inget jävla gnäll om att jag är trött fick komma under fjärde varvet. Inga protester, bara löpglädje skulle pannbenet prestera. Jag valde fyra. Såklart. Det var tungt, men jag tänkte faktiskt inga negativa tankar sista varvet. Däremot på vägen hem, då fick jag kämpa. Men jag hade standardfraser i huvudet, för att träna motivationen:
Det är värt det, visst fan är det värt det!
Jag tar det här i min takt. Bara ett ben framför det andra i min sköna takt.
Pain is temporary, quitting is for ever.
Och så tog jag mig runt 11,4 härliga jävliga tunga stolta kilometer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar